Det hinder som används flitigast på träning och tävling är hopphindret. Men på träning är det nästan alltid i samband med handling, eller för att träna vinklar till eller från ett annat hinder. Men hur mycket tänker vi på HUR hunden hoppar?? Ja, den som har problem med rivningar kanske tänker lite mer på det... Den teknik som hunden använder är otroligt viktig i många synvinklar. Låt oss räkna lite. I två lopp (ett agilitylopp och ett hopplopp) ingår det ungefär 25 - 30 språng. Använder då hunden fel teknik så upprepas den felaktiga belastningen 25-30 ggr under en tävlings dag. Räkna efter hur många lopp du normalt brukar köra på en tävling och hur ofta du tävlar. Lägg sedan till din träning….. Tänk på hur mycket våra friidrottsstjärnor lägger på teknik i sin träning.... 

En hund med rätt hoppteknik blir snabbare - färre antal språng före och efter ett hinder. Säkrare - en osäker hund söker stöd av sin förare och springer då långsammare och hittar inte den inte själv sin avsprångspunkt, saktar hunden ner för att komma rätt. Starkare - med rätt muskler blir hunden mer ekonomisk med sin energi och får mindre skador. Hundens hoppmuskler håller också i slutet av en lång bana (och fler lopp), eftersom den förbrukar mindre energi i varje språng. 

Hopptekniken kommer ifrån hästträningen där man tidigt börjar träna hästarna. Susan Salo från USA, tidigare professionell hästtränare, ”uppfann” hopptekniken för hundar. En av hennes elever under många år var Vappu Alatalo, som jag själv gått flera kurser för. Det är ännu viktigare för hundar än för hästar att verkligen lära sig att hoppa rätt, eftersom de inte har någon ryttare som kan ge stöd och hjälp. Under både träning och tävling måste hunden själv läsa avstånd till hindret, hitta avsprångspunkt, bedöma hindrets höjd och bredd och anpassa fart och framför allt att anpassa sin kraft och steglängd därefter.  

När hunden väl har gjort avstampet, eller upphoppet, kan den inte ändra höjd, längd eller riktning på sitt språng. Hunden måste även kunna förlänga och förkorta sina steg för att hitta bästa avsprångspunkten.

Hunden behöver alltså kunna anpassa kraften i sina galoppsprång så att den placerar avstampet, riktar kraften som läggs i avstampet så att den hoppar tillräckligt, men inte alltför högt eller lågt. Kraften ska sedan riktas eftersom hoppkurvan blir olika om det är ett vanligt hinder, en oxer eller ett långhopp. Likaså skall hunden bedöma vart den skall efter hindret och göra ett kort språng över hindret om den skall svänga snävt, eller ett längre språng om den skall fortsätta rakt fram. Det är ingen liten uppgift när man tänker efter. För att klara ovan nämnda saker måste hunden ha koll på sin egen kropp, rikta och anpassa kraften som behövs för att ta sig över hindret.  

Alla dessa bedömningar ska hunden klara av medan den rör sig i hög fart
och dessutom håller koll både på hinder och på sin förare!  

Hopptekniken går ut på att hunden själv skall lära sig att känna vad som är rätt (bekvämast) och genom anpassade övningar tvingas hunden att använda rätt muskler och rätt teknik. För att hunden ska lära sig samla ihop kroppen och vara balanserad i hoppningen, krävs att hunden lägger vikten på bakdelen. Det sistnämnda är hundar rent generellt mycket dåliga på.  

 Hoppteknik tränas i fyra olika delar:

 * Samling och viktförskjutning - Hunden samlar ihop kroppen och har bakbenen långt under kroppen. Hundens vikt hamnar då på bakdelen/bakbenen (viktförskjutning).

 * Avstånd - Hunden tränas i att läsa avstånd och att hitta avsprångspunkt.

 * Svängar - Hunden tränas i att hoppa i en sväng. Hundens kropp skall vara lika mycket böjd som vägen den springer. För att hålla ihop kroppen och för att inte tappa balansen i svängar och hopp krävs det mycket samling och starka muskler i buk, runt höfter och i bakdelen.

 * Höjd - egentligen den minsta delen i hopptekniken, men här tränar man hunden på att hitta rätt vinkel på upphoppet, viktförskjutning, anpassa kraft och balans i upphopp - över hinder - och i landningen. Lär man hunden att hoppa på många olika höjder, lär sig hunden att vara uppmärksam på hindrets höjd. 

 Problem som har med hoppteknik att göra: 

En hund som är osäker eller inte läser avståndet kommer att lägga in extra steg och det kostar tid, eller att hoppa av för tidigt eller för sent och riskerar då att krascha i hindret.  

Hund som hoppar flackt river lättare och får svårt att svänga snävt.  

Hund som inte lägger vikten på bakbenen i upphoppet får svårt att nå över långa hopp och har mycket svårare att klara höjden. Dessutom får hunden problem i tighta situationer.  

En hund som är obalanserad i hoppet kommer att vara obalanserad i landningen och måste ta minst ett extra steg för att återfå balansen. Det blir då omöjligt att svänga snävt direkt efter hindret.  

Om hunden hoppar för högt kostar det tid och landningen blir mer påfrestande för hunden.  

En hund som hoppar av för tidigt river hindret på nervägen. Den hunden förbrukar mycket onödig kraft, det kostar tid och svängarna blir vida.  

En hund som hoppar av för sent river med frambenen i upphoppet eller räddar språnget genom att knycka upp nacken. Den räddningen gör landningen stum och är mycket påfrestande för hunden. 

En hund som hoppar med fel form, högt huvud och svans, blir obalanserad i både språng och landning. Det är mycket slitsamt för bogen och ryggen, samt att snäva svängar är en omöjlighet.  

Förutom att hunden blir snabbare och säkrare med rätt hoppteknik, så är nog den hälsosamma vinsten det man som förare tjänar mest på i längden. 

Fel hoppteknik är direkt skadlig för hunden. Många skador kan undvikas om hundarna tränas till att hoppa rätt.